Jag hade inte tänkt börjat skriva här igen egentligen... Men jag känner att jag har så mycket i mig som jag vill dela med mig av. Och ja, vi är redan hemma faktiskt :) Blev totalt 4 månader av backpacking i Australien. Kanske kommer upp lite bilder och lite berättelser när saknaden av det kommer till. Det är väldigt skönt att ha kommit hem, samtidigt som vi nu inte har så mycket att göra mer än att försöka få tag på ett jobb...

Jag fick iallafall lust att kolla igenom bloggen och jag måste erkänna att jag knappt kommer ihåg vad som hände innan vi åkte till Australien. Det känns som såå länge sen. 4-5 månader kanske är ganska så länge? Jag vet inte riktigt...

Men just nu har jag mycket som jag känner behöver komma ut och det känns som att det blir bäst när jag skriver ner det. Idag fick vi reda på att mina föräldrars kompis gick bort inatt, fick en stroke innan jul i en ålder av 61. Då börjar tankarna komma, han var en glad liten man som inom en månad bara försvinner. Man börjar fundera över hur många som man älskar som man har förlorat. Innan jag fyllt 20 hade jag stått och hållt handen både när min mormor och min morfar somnade in för gott, mist min kusin samt en väldigt nära vän till familjen. Jag har även varit med när mina föräldrar har mist flera av deras vänner, och då är det inte av ålder för så pass gamla är dom ju inte.

Även om det har varit mycket sorg, så måste man se det positiva för annars funkar det inte. Vi i min familj har kommit varandra mycket närmare och jag tror det är svårt att få ett sånt band utan att ha varit med om både skratt och gråt. Man får en helt annan syn på saker och ting, man tar verkligen vara på de man älskar och även på sig själv. För man vet faktiskt aldrig när det tar slut. När jag mist min mormor så hade jag bara min morfar kvar av dessa "gamlingar", farfar fick jag aldrig träffa, farmor gick bort när jag var 3 år och min gammelmormor försvann när jag var 2 år. Så jag sa då att jag ska träffa min morfar så mycket jag kan, för även om han var hur pigg som helst så vet man aldrig. Men har var en mycket upptagen och aktiv man så han hade inte alltid tid. Men av alla 7 barnbarn som morfar hade, så var jag den som hälsade på mest och fanns med till slutet. Och det är jag så otroligt glad för, det är helt obeskrivligt hur mycket det betyder för mig att jag tog vara på den tiden vi hade kvar. För morfar var pigg ända till slutet, sen fick han akut njursvikt och försvann väldigt fort ifrån oss. För det är så, man vet aldrig när det är slut. Så, nu försöker jag med mina egna erfarenheter säga till er som läser det här (blir nog inte så många, men nån kanske?) ta vara på dom som ni älskar! Och ta vara på dig själv! För man vet aldrig när detta liv slutar.